Om någon hittar sig hit innan det stänger så kan jag ju meddela att blogsome kommer stänga ner. Med andra ord måste jag flytta/byta blogg. Eller sluta blogga. Jag vet inte. Men här kommer jag inte kunna blogga mer. Allt kommer försvinna 7:e december. Buhu säger jag som varit med Blogsome sedan 2004, (olika bloggar). Ja hej då dårå.

Hej mammas (nu) stora tjej!
Jag börjar skriva detta redan en månad innan du faktiskt fyller ett eftersom jag känner att jag måste ha tid på mig att faktiskt få ur mig något. Jag har nämligen redan brutit ihop till en gråtande klump (eller i fulgråt som mammas goa vän Elin skulle kallat det) ett par gånger bara av att tänka på att du faktiskt fyller ett år snart. (Ja jag vet mamma är en mes).

För ett år sedan var mamma stor som ett hus, hade lite (ganska mycket) ont i rygg och ljumskarna. Jag vaggade fram bäst jag kunde, men mest låg jag i sängen och tittade på West Wing för hundrafemtionde gången. Och var rädd. Rädd för hur jag skulle klara att bli mamma, rädd för att du skulle KOMMA UT UR MIG på något (väldigt smärtsamt) sätt inom en väldigt snar framtid och rädd för att du inte skulle trivas ute hos oss. Och rädd för att veckan innan du var beräknad skulle pappa resa bort. Ända ner till skåne skulle galningen alltså precis när du knackade på “dörren” så att säga. Men så klart sa alla: “neeeeej då, förstföderskor går aaaalltid över tiden, det är iiiiiingen faaaaraaaa”. Mhm. Jag ville tro dem, jo visst. Men i samma andetag sa de dessutom att jag absolut kunde komma till dem eller dem till mig om jag inte ville vara ensam. Mhm!

Nej då, det sas alltsammans med goda intentioner! Så pappa åkte, jag kunde sova både hos din faster Ellinor, åka hem till mormor eller så kom moster ner och sov hos oss. Det blev en liten blandning, moster kom ner och vi åkte hem till mormor. Men så torsdag kväll kände jag mig lite orolig, rastlös och allmänt obekväm. Pappa skulle komma hem på fredag morgon så jag ville hem och träffa honom snabbt också. Så mitt i natten körde moster (som förövrigt tog sitt körkort den måndagen!) ner oss till Backa. Vi kom hem och gick i princip och la oss direkt. Halv fem vaknade mamma och behövde gå på toa, (trodde hon) men det var du som bokstavligt talat knackade på dörren. Vi lyckades tillsammans nog skrämma livet ur stackars moster men när hon vaknat till och skakat av sig den värsta chocken var hon mammas räddning! Jag visste att pappas tåg skulle gå från Malmö precis efter 5 så när jag i lite panik ringt mormor och förlossningen var det dags att berätta för honom. Han sa i efterhand att det var den längsta tågresan i hans liv. Mamma tror honom, det kändes lika länge att vänta på honom på sjukhuset! Men han hann i tid trots att du hade så bråttom!

Nu när vi planerar ditt första kalas har det blivit så bra att din födelsedag hamnar på en lördag vilket betyder att vi kan ha kalaset på rätt dag! Och eftersom du föddes 14.09 tänkte vi vara lite fjantiga och skriva att kalaset börjar kl 14.09 på inbjudningarna. Och mamma ska baka och dekorera och fixa! Och du kommer förmodligen inte minnas någonting alls av det. Men pappa kommer ta maaaaassvis med foton så du kommer få se hur det var ändå! Moster, fastrar och kusiner, mormor och farfar, morbror och morfar och vänner kommer bjudas och vi hoppas det blir jättebra!

Precis veckan innan du fyller 1 har du börjat gå! Du liksom bara bestämde dig över en natt nyligen att “nu kan jag gå, på riktigt”. Och du knatar fram som en liten gammal gubbe med kutad rygg och lite böjda knän. Och det är det finaste jag någonsin sett. Men nu vill jag stanna tiden lite, det tror jag alla mammor och pappor vill göra ibland. För det går så fort. Allt händer så snabbt.

När jag skrev mitt första brev till dig, på din 3månadersdag var allt fortfarande så nytt och jag insåg inte hur fort tiden verkligen går. Vips så är vi här, på din 1årsdag. Så mycket har hänt, du har förvandlats från en ömtålig underbar liten klump till en stor, stark, tuff och fortfarande underbar tjej. Med de längsta ögonfransarna mamma och pappa någonsin sett och en smily undangömd i din navel. När vi upptäckte den var det som en liten skatt, en liten glad smily som räcker ut tungan mot oss varje gång vi ska byta en blöja.

Jag vill att du ska veta att du är så så så älskad, av mig, av pappa, av alla runt omkring dig. Underbara lilla skrutta!

Med den lilla tid jag har att sitta framför datorn har det blivit så att jag prioriterat ett annat litet projekt jag håller på med. Vad det blir av det får vi väl se, men det har ju gjort att denna redan dåligt uppdaterade bloggen blivit ännu mer dåligt uppdaterad. Men så är det.

Just nu är jag mittuppe i att planera Ellas ettårskalas. Med allt som behöver tas i åtanke (mestadels alla allergier som vi måste ta hänsyn till, katter, ägg och nötter då framförallt). Bokade lokal redan i maj, sen är det alla inköp, vi har ju ett tema också så det har varit lite pill att hitta grejer eftersom jag valde ett out-of-season tema så klart haha! Och med äggallergin att tänka på ska jag baka. Faster Emma tar hand om tårtan eftersom hon är en jäkel på det där med att göra figurer i sugarpaste och sånt där. Sen ska det ju fixas fiskdamm och där är det ju också lite pilligt att hitta godis som funkar allergimässigt, men det löser sig! Ser verkligen fram emot att få i ordning allt och se hur det blir. Sen är det både underbart och hemskt att min lilla bebis fyller ett år om ganska precis en måndad!!

I dag blir det storhandling (dock inte till kalaset utan hem för månaden) och i morgon ska jag tilltandläkaren. Usch ja.

Ja det där med att kickstarta bloggandet igen med en fotoutmaning gick ju…sådär kan vi väl säga?

Ja som ni märker har allt fått pausa lite. Ella är lite dålig som jag skrev sist, så det har varken hunnits eller orkats med att fortsätta utmaningen. Kankse avslutar längre fram eller så försöker jag helt enkelt posta lite fler random foton i framtiden. Titeln beskriver hur vår lilla skruttsnutt ser ut just nu.